Han såg på sin fader som satt och fingrade på en karta. Han gick närmare för att se vad kartan visade.
Fadern gav till ett skratt av triumf som fick honom att darra. Han gick ut ur rummet och in till sitt eget.
Rummet var inte mycket insåg han då han nu såg på det. Han lade sig på sängen och tänkte på vad kartan visade. Vart skulle de resa nu?
Han hade sett sin far bränna upp byar förut. Det var skrämmande varenda gång. Familjerna i byarna kunde inte försvara sig. Hans far attackerade i nattens skuggor då byborna sov. Det var en feg lushund han hade till far.
Barnen i byarna var alltid de första som skrek. De små barnen som inte ens lärt sig gå ännu var alltid de första.
Han ville rädda dem, men då han gick in i byarna nästa dag var allt som vittnade om deras existens en stank av brända kroppar.
Fadern förbjöd honom gång på gång att gå in i byarna. 'Det är farligt' sa han alltid. 'Taken kan rasa ner på dig'.
Han brydde sig inte om vad fadern sade.
Han älskade att föreställa sig byn vid liv.
Att se pagodtaken i sin rödbruna färg. Se män och kvinnor fridfullt ströva omkring på små stigar.
Fadern skickade alltid soldater att hämta honom tillbaka.
Han knäppte fast sin jacka och virade sin halsduk runt halsen innan han smög ut. In i den senaste byn.
Men den här gången gick det inte.
Faderns soldater stod vid ingången och såg väldigt bittra ut. Han blev nästan rädd. De tog hårt i hans armar och drog med honom till faderns rum.
Om soldaterna varit arga var fadern nog rasande.
"Ivan! Hur många gånger ska jag säga åt dig?! Om du inte var min son hade jag låtit piska upp dig för år och dar sedan. Det här var sista gången du försökte, förstått?!"
Han nickade motvilligt och viskade ett lågt 'Ja far'
Sedan fick han gå och lägga sig utan minsta brödkant till kvällsmat.
Om två dagar var de vid nästa by, 'Jag sover tills dess' tänkte han utan att egentligen mena det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar