En diktad dans

Jovars, detta är första kapitlet till min fanfic. (RussiaxJapan från Hetalia) Men jag har försökt skriva den så att den kan tas som novell och så att man inte ska behöva kolla upp vem den handlar om. Hehe...

Jag smyger tyst på tå. Drar aldrig så ljudlöst dörren åt sidan och tassar ut på terassen. Jag går till kanten på golvet och sträcker ut handen för att röra regnet.

Dropparna blöter sakta ner min hand.

Jag ryser åt den första men nu vänjer jag mig.

Min hand glänser i ljuset från en av våra papperslyktor.

Jag viker upp ärmen på min kimono och sträcker mig lite längre. Små glänsande stigar av vått breder sakta ut sig över min handled. Jag vill så gärna täckas helt av regn. Jag vill så hemskt gärna gå på det plaskvåta gräset och skaka lite smått på körsbärsträden för att bjuda regnet på hjälp. Jag vill känna vattnet rinna innanför min kimono tills hela jag är blöt.

Då hör jag en koto bakom mig.

Jag vänder mig om och ser på min mor. Hon ler mot mig och spelar vidare. Sedan ser hon på regnet. "Nu förnyas världen. Smutsen sköljs bort. Som när vi tvättar dig, vår lilla Kiku. Som när vi tvättar dig efter att du lerat ner dig på risodlingarna."

Jag ser på världen som förnyas. Jag vill gå ut dit. Mina tygskor absorberar genast allt vatten och jag fryser lite men nu är jag på gården.

Min mor kallar mig tillbaka till trappan. Hon ber mig sitta. Jag vet vad hon vill göra. Hon vill läsa upp dikter åt mig. Jag vet inget bättre.

Men hon säger ingenting. Hon ser bekymrad ut. Ögonbrynen dras ihop. Hon ser på trädgården. Sedan pekar hon på den.

"Gå och dansa, min son, dansa och ge mig ord"

Jag går lydigt ut på gården igen och dansar. Jag dansar som hon lärt mig. Så som jag inte får dansa för far.

Jag hör min mor sjunga dikterna.

"Vacker min son är

Dansa som fjärilarna

Med mig i vinden"

Jag lyssnar till henne medan jag ger henne flera ord att sätta ihop. Hon drar in luft och fortsätter.

"Regnet falla

Svarta håret glänser

När vi dansar"

Min mor dansar med mig. Hennes ord blir min partner. Hon sitter själv och spelar medan jag dansar med hennes dikter. De ger mig vilja att fortsätta,

"Ögonen söta

Som de körsbärsblommorna

Som faller ner nu"

Jag rodnar lite åt komplimangen. Jag tycker mest om henne då hon spelar, men ännu mera då hon ger mig vackra ord.

"Vit som vårens ris

Hans hy lyser i natten

Dansa med sin mor"

Jag hör att hon slutar spela. Då går jag fram till henne och ber henne till dans. Hon ger ifrån sig ett vackert skratt som ringer i öronen av välbehag och tar min hand. Vi går tillsammans ut på gården.

Körsbärsblommorna hatar oss för att vi skakar på dem.