En far som bryr sig

Och andra kapitlet....

Han såg på sin fader som satt och fingrade på en karta. Han gick närmare för att se vad kartan visade.

Fadern gav till ett skratt av triumf som fick honom att darra. Han gick ut ur rummet och in till sitt eget.

Rummet var inte mycket insåg han då han nu såg på det. Han lade sig på sängen och tänkte på vad kartan visade. Vart skulle de resa nu?

Han hade sett sin far bränna upp byar förut. Det var skrämmande varenda gång. Familjerna i byarna kunde inte försvara sig. Hans far attackerade i nattens skuggor då byborna sov. Det var en feg lushund han hade till far.

Barnen i byarna var alltid de första som skrek. De små barnen som inte ens lärt sig gå ännu var alltid de första.

Han ville rädda dem, men då han gick in i byarna nästa dag var allt som vittnade om deras existens en stank av brända kroppar.

Fadern förbjöd honom gång på gång att gå in i byarna. 'Det är farligt' sa han alltid. 'Taken kan rasa ner på dig'.

Han brydde sig inte om vad fadern sade.

Han älskade att föreställa sig byn vid liv.

Att se pagodtaken i sin rödbruna färg. Se män och kvinnor fridfullt ströva omkring på små stigar.

Fadern skickade alltid soldater att hämta honom tillbaka.

Han knäppte fast sin jacka och virade sin halsduk runt halsen innan han smög ut. In i den senaste byn.

Men den här gången gick det inte.

Faderns soldater stod vid ingången och såg väldigt bittra ut. Han blev nästan rädd. De tog hårt i hans armar och drog med honom till faderns rum.

Om soldaterna varit arga var fadern nog rasande.

"Ivan! Hur många gånger ska jag säga åt dig?! Om du inte var min son hade jag låtit piska upp dig för år och dar sedan. Det här var sista gången du försökte, förstått?!"

Han nickade motvilligt och viskade ett lågt 'Ja far'

Sedan fick han gå och lägga sig utan minsta brödkant till kvällsmat.

Om två dagar var de vid nästa by, 'Jag sover tills dess' tänkte han utan att egentligen mena det.

En diktad dans

Jovars, detta är första kapitlet till min fanfic. (RussiaxJapan från Hetalia) Men jag har försökt skriva den så att den kan tas som novell och så att man inte ska behöva kolla upp vem den handlar om. Hehe...

Jag smyger tyst på tå. Drar aldrig så ljudlöst dörren åt sidan och tassar ut på terassen. Jag går till kanten på golvet och sträcker ut handen för att röra regnet.

Dropparna blöter sakta ner min hand.

Jag ryser åt den första men nu vänjer jag mig.

Min hand glänser i ljuset från en av våra papperslyktor.

Jag viker upp ärmen på min kimono och sträcker mig lite längre. Små glänsande stigar av vått breder sakta ut sig över min handled. Jag vill så gärna täckas helt av regn. Jag vill så hemskt gärna gå på det plaskvåta gräset och skaka lite smått på körsbärsträden för att bjuda regnet på hjälp. Jag vill känna vattnet rinna innanför min kimono tills hela jag är blöt.

Då hör jag en koto bakom mig.

Jag vänder mig om och ser på min mor. Hon ler mot mig och spelar vidare. Sedan ser hon på regnet. "Nu förnyas världen. Smutsen sköljs bort. Som när vi tvättar dig, vår lilla Kiku. Som när vi tvättar dig efter att du lerat ner dig på risodlingarna."

Jag ser på världen som förnyas. Jag vill gå ut dit. Mina tygskor absorberar genast allt vatten och jag fryser lite men nu är jag på gården.

Min mor kallar mig tillbaka till trappan. Hon ber mig sitta. Jag vet vad hon vill göra. Hon vill läsa upp dikter åt mig. Jag vet inget bättre.

Men hon säger ingenting. Hon ser bekymrad ut. Ögonbrynen dras ihop. Hon ser på trädgården. Sedan pekar hon på den.

"Gå och dansa, min son, dansa och ge mig ord"

Jag går lydigt ut på gården igen och dansar. Jag dansar som hon lärt mig. Så som jag inte får dansa för far.

Jag hör min mor sjunga dikterna.

"Vacker min son är

Dansa som fjärilarna

Med mig i vinden"

Jag lyssnar till henne medan jag ger henne flera ord att sätta ihop. Hon drar in luft och fortsätter.

"Regnet falla

Svarta håret glänser

När vi dansar"

Min mor dansar med mig. Hennes ord blir min partner. Hon sitter själv och spelar medan jag dansar med hennes dikter. De ger mig vilja att fortsätta,

"Ögonen söta

Som de körsbärsblommorna

Som faller ner nu"

Jag rodnar lite åt komplimangen. Jag tycker mest om henne då hon spelar, men ännu mera då hon ger mig vackra ord.

"Vit som vårens ris

Hans hy lyser i natten

Dansa med sin mor"

Jag hör att hon slutar spela. Då går jag fram till henne och ber henne till dans. Hon ger ifrån sig ett vackert skratt som ringer i öronen av välbehag och tar min hand. Vi går tillsammans ut på gården.

Körsbärsblommorna hatar oss för att vi skakar på dem.

Jasså...

...Det var såhär man skapade en egen blogg!

Nu får vi se om jag kan hålla någon koll på den i framtiden också.

Jaa, för att nu berätta lite vad jag planerat för den här bloggen:

Har tänkt lägga in lite noveller och fanfictions för er alla att läsa och kommentera(om det går här alltså) och lite om vad som är på gång här i huset.

Jag vet inte vad mera jag ska skriva här egentligen...

Men vi ses vid nästa inlägg!